Alla som brukar läsa Newsweek vet att det för det mesta är bortkastad tid, man vet sedan innan vad de kommer att skriva och den främsta anledningen att bläddra igenom den är att det kan vara bra att veta vilken radda liberala ståndpunkter som är på tapeten för tillfället.

Därför är det överraskande att ett nyligt nummer faktiskt innehöll en artikel som var intressant och tankeväckande, i all sin allmängiltighet. Läs gärna Fareed Zakarias artikel ”Learning to live with radical Islam” och de uppföljande artiklarna som diskuterar situationen i Irak och Afghanistan.

Där skrivs rakt upp och ned vad antikrigsvänstern sa när USA urskillningslöst bombade sin gamla vän Saddam Hussein och gav sig ut på jakt efter sin andra gamla allierade Bin Laden. Först och främst, man kan inte bomba fram demokrati.

“Recognizing the reality of radical Islam is entirely different from accepting its ideas. We should mount a spirited defense of our views and values. We should pursue aggressively policies that will make these values succeed. Such efforts are often difficult and take time—rebuilding state structures, providing secular education, reducing corruption—but we should help societies making these efforts. The mere fact that we are working in these countries on these issues—and not simply bombing, killing and capturing — might change the atmosphere surrounding the U.S. involvement in this struggle.”

Vore det inte för att han värnar just USA:s roll så skulle ju Zakarias låta som vilken socialist som helst; de materiella villkoren som ger upphov till fundamentalism måste förändras. Fred, bröd och frihet. Men vänta nu, är inte det en naiv inställning som grundar sig en reflexmässig motvilja mot allt USA gör? Tydligen inte nu längre, när dammet från bomberna lagt sig så finns det ett visst uttrymme för eftertankens kranka blekhet. Då finner man två saker. För det första, kriget handlade aldrig om demokratiska värderingar om någon nu trodde det. För det andra; en fundamentalistisk Islamist blir ett problem för USA i just de ögonblick då de motsätter sig just USA:s rätt till världsherravälde. Som en f.d. CIA-analytiker säger i artikeln “Målet är att bekämpa ‘Bin Ladenismen’. Moderata muslimer är inte svaret. Shiitiska präster och Sunnifundamentalister är vår räddning från framtida 9/11″.

Ordagrant. Uttryckligen. Ärligt. USA har inga problem med fundamentalism, inte ens av den Islamistiska sorten (då vi för tillfället bortser från marknadsfundamentalismen som orsakade slakten i Latinamerika), så länge fundamentalisterna bibehåller stabiliteten och vänskapen med USA, på hemmaplan i de oljeproducerande regionerna.

Eller vad sägs om att domaren i Afghanistans högsta domstol, utsedd av USA, vill förbjuda kvinnor att sjunga på tv, förbjuda kabel-tv helt och hållet, införa könssegregerade skolor och dömde två journalister till döden för att de kallade Islam för reaktionärt.

Men trots att man retar sig på att artikelns perspektiv är att försöka justera USA:s interventioner snarare än att lämna dem därhän, så är analysen ett stort steg i rätt riktning. Ett land som angrips tenderar att mobilisera mot angriparen – om de som har vapenkraft är Islamistiska fundamentalister (vapen de fått från USA till att börja med) så kommer folk att samlas kring dem. Vill man däremot, på riktigt, främja en progressiv utveckling i ett område, då ger man bistånd till progressiva krafter. Då bygger man skolor. Då organiserar man fack. Då gör man allt det där naiva som vänstern försökte diskutera när liberalerna hejade fram bombmattor.

På sätt och vis är det ödets ironi, att när Fredrik Federley skänkar pengar till Israels barnamord och Fredrik Malm manar till angrepp på Iran, då rekryterar de samtidigt heliga soldater till fundamentalisterna.