Nu spänns åter ryktesbågen för att slunga spekulationspilarna genom den digitala nordanvinden i förhoppning om att träffa måltavlans centrum. Tidningar, nyhetssändningar i radio, teve och de digitala medierna svämmar över av rapporter, artiklar, spekulationer och nekrologer tillägnade en musikartist vars förmodade överdosering av mediciner fullständigt tagit över löpsedlarnas till sommarvardagens tillhörande nyhetstorka. Michael Jackson har kastat sin skugga över också den svenska högsommarens soldränkta dagar.

[…]

I denna malström av gissningar, tårar och hedersbetygelser inför det lilla blyga  underbarnet som gömde sig i en galen mans kropp så dränks sorgebudet om att Willy Kyrklund (1921-2009) har gått hädan. Författaren avled i Uppsala under lördagsförmiddagen vid en ålder av 88 år.

I Svensk litteratur, tredje bandet; Den nyaste litteraturen (Bokförlaget Aldus, 1975), skriver Jan Stenkvist att Willy Kyrklunds författarskap kännetecknas av en värld som framstår ”som nyckfull och absurd” och att den är ”full av ironier och ingenting går som det borde gå enligt logikens eller den moraliska uppbyggelsens lagar”. (s.27) Jonas Thente skriver i Dagens nyheter om Kyrklund att ”Han var vis, eller i alla fall melankolisk och lekfull som den måste vara som är vis”. Det är nog sant. Men tårarna och hedersbetygelserna tycks vara långt färre.

[…]

Sommarsolen har bränt gräset från mjukt grönt till strävt gult. Jag kan känna färgskiftningen under fötterna fast det är den heta asfalten mina skosulor trampar på väg hem från jobbet. Bakom mig har jag lämnat hyllan för skönlitteratur där Polyfem förvandlad (1964) borde ha stått. Men där är det tomt. Det triviala har redan börjat fylla ut det litterära tomrum som skapats i marknadsanpassningens av bokbranschen och där ett vist författarskap nu gått ur tiden. Istället trängs där ordmaskiner om att få berätta om ytlighetens olidliga vakuum.

[…]

När blicken för mindre än en sekund möter reflektionen från solen i den blankpolerade bilen jag passerade så bildas dansande mörka fläckar i mitt synfält. Jag stannar upp i steget. Blinkar. Och går vidare. Precis så lätt raderas också den själsliga tomheten ut av känslosubstitutens dämpande effekter.

[…]

Lakanen klibbar sig fast mot huden. Skrynklet irriterar. Kudden är genomsvett och det svaga draget från fönstret kyler den våta nacken. När sömnen inte alls vill komma … då den tvekande sommarnattens mörker övergår i gryning … då går jag upp och försöker finna orden istället. Fingrarna snubblar fram över tangenterna. När det nästan är färdigt, då fåglarna redan stigit upp för att bryta tystnaden och jag tar en till mun ljummet vatten ur koppen tillsammans med den flöjtspelande enslingen i grönt, när jag läser igenom de spretiga meningarna, så får jag konstatera att den absurda verkligheten finns också här.

Ännu en text där den dansande Peter Panfiguren omnämns har knackats fram.
Det var ju inte det som var meningen.
Men det blev så … ändå.

©Henrik Palm, Norrköping, 2009.
______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, samhälle, media, willy kyrklund, michael jackson, död, sommarnatten

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Stormningen av Irans ambassad orsakar diplomatisk aktivitet, Björn Nilsson skriver Lästips om Nepal, Jinge skriver Jackson dog av överdos, Krastavac skriver Industrisemester