För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

"Väst är en civilisation som överlevt alla profetior om sin undergång med en enkel strategi. Precis som borgerligheten var tvungen att förneka sig själv som klass för att förborgerliga samhället som helhet, från arbetare till baron, precis som kapitalet var tvunget att offra sig som lönerelation för att kunna tvinga på sig själ som en social relation och bli kulturellt kapital och hälsokapital lika mycket som finanskapital [...] så har väst offrat sig själv som en partikulär civilisation för att kunna påtvinga sig som en global kultur." (DSU, s.65f)

Man kan väl säga att jag är, eller i alla fall varit, en av de ungar debatten ofta kretsar kring. Vid slutet av årskurs 8 hade jag godkänt i ett ämne, musik, vilket troligen var det enda skälet att jag överhuvudtaget gick in genom skolbyggnadens entré det där året.  Jag sökte Bygglinjen till gymnasiet men kom inte in och hamnade således på Individuella Programmet som det så fint heter, eller IV, som man vanligtvis säger, med en betydligt mer negativ klang. Jag började sedan Omvårdnadsprogrammet och hoppade av efter en och en halv termin på grund av sjukskrivning.

Jag var en av alla de där som ”störde” på lektionerna när jag väl var i skolan. En av de som Jan Björklund vill sätta på plats genom att föräldrarna skall sitta längst bak i klassrummet, då blir det tydligen inte lika roligt att ”spela allan”. Jag kan ju självfallet inte tala för alla ungdomar som har svårt i skolan och därmed stör undervisningen men jag kan ju meddela herr utbildningsministern att jag personligen inte dykt upp den där dagen då föräldrarna var på plats i skolan om de själva överhuvudtaget skulle gått med på att komma. Att diskutera just det där förslaget känns förvisso lätt förnedrande i sig eftersom det helt saknar förståelse för anledningarna till de problem det ämnar lösa.  Att Björklund verkar tro att vi som tampades med problem i skolan bara behöver veta hyfs snarare än att det finns mängder av djupare skäl grundade i stress, depressioner, AD-HD (såväl som andra bokstavskombinationer) är helt enkelt skrämmande.

Att utgå från sig själv och sina personliga erfarenheter kan knappast skapa en vettig helhetsanalys av ett samhällsproblem. Jan Björklund gör förmodligen detta i allt för hög grad, liksom många politiker – så även jag hittills i detta inlägg – och jag ska därför försöka att inte helt falla i den fällan.

I dagsläget har högern såväl som vänstern snöat in på ännu en ganska underlig sidofråga när det kommer till problematiken med skolan. Det handlar om betygen, dess vare eller inte vare, och från vilken årskurs de bör tillämpas. Den nuvarande regeringen och skolministern försöker alltså härleda skolornas huvudproblem till för sen betygssättning. Ung Vänster har länge stått på motsatt sida och drivit frågan om betygens avskaffande som en av sina viktigaste principfrågor. En principfråga som jag själv förvisso älskade när jag var fjorton och inte fick några betyg, men som i slutändan är ganska ointressant för förståelsen av problemen runt dagens, och gårdagens undervisning.

Jag kan förvisso idag se poängen med betyg, eller ja – skriftliga omdömen – från tidigare årskurs. Kritiken är befogad gällande avsaknaden av tydlighet gällande var en elev ligger i förhållande till målplanen, i alla fall är det min personliga erfarenhet, en erfarenhet som delas av min mamma som arbetar inom skolan och därtill av vissa för skolan, viktiga instanser som bedriver forskning runt undervisningen. Samtidigt döljer debatten, precis som diskussionen om föräldrar i klassrummet eller den om slöjförbud, de frågor som egentligen är avgörande för ett bra undervisningsväsende. Här är Skolverket, Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet tämligen överens. Det handlar om resurser, eller rättare sagt: Om avsaknaden av resurser.

Alla de frågor som dagens regering, och även gamla regeringar drivit är relativt sätt lönlösa utan en resursstark skola. För att verkligen kunna utgöra ett stöd för alla elever, även de med sämst förutsättningar i hemförhållanden, eller de av oss som lider av psykiska (eller fysiska) besvär, måste det finnas tillräckligt med lärare, kuratorer, skolsköterskor, hjälplärare och annan kompetent personal i och kring skolan. Tidigare betyg kan möjligen ge en fingervisning och vilka problem som finns, men utan stöd kommer inte de som dras med problemen någonsin kunna förbättra resultaten. Det är omöjligt att kringgå detta faktum utifrån all forskning som bedrivits kring skolan. Trots detta faktum har vi lyckats se en debatt i åratal som gjort just detta, som helt och hållet lyckats fokusera på skenalternativ och icke-frågor (som slöjförbudsförslaget).

När jag tänker tillbaka på min egen högstadietid och försöker förstå vad som kunde hjälpt mig så är detta faktum också helt rimligt. Samtidigt som mina betyg rasade och min frånvaro ökade från 40 till 50 och från 50 till 60 och vidare hela vägen till 90 %, fanns ingen som någonsin kom och sa: ”Hallå, hur är det egentligen? Nu sätter vi oss ner och gör upp en rimlig plan för hur vi kan lösa detta på bästa möjliga sätt, vi ska se till att du får den hjälp du behöver”. Bland alla som hade en liknande högstadieupplevelse tänker nog knappast alla likadant som jag gjorde. Samtidigt har jag till denna dag, träffat väldigt få som säger att deras föräldrars närvaro i klassrummet, slöjförbud, uppförande i betyget eller tidigare betyg skulle varit lösningen på de problem de tampades med pga. psykisk ohälsa, ”dåliga” hemförhållande, stress, AD-HD och så vidare.

Jag har haft en hel del tur på min sida. Jag har lyckats fixa ett jobb trots avsaknaden av en gymnasieutbildning (tack vare det ideella kulturlivet och all den kunskap och kompetens som finns där!) och idag läser jag upp ett gymnasiebetyg på distans via Komvux, som allt eftersom tyvärr också, av outgrundliga skäl, skärs ner mer för varje år. Alla som gått min väg har inte samma tur. Många slutar någon helt annanstans. Av de som funnits runt omkring mig under min uppväxt livnär sig allt för många på brottslighet och i de värsta fallen hittas de på kåken.  Det är klassamhällets essens.

———————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: L. O. K. Ejnermark skriver Fast i gruva och nekas lön – sådan är kapitalismen, Anders_S skriver Ahlström & Larsson Fiske AB – ytterligare ett Ahlströmföretag, kimmuller skriver Interpassivitet i skådespelssamhället?, Johan Frick skriver Fotbollsvåld är skadligt – men bara för barn, eller?, » 907 skriver Umeå2014 – rakt ner i helvetet

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

"I snart en månad har 33 gruvarbetare varit inspärrade i Chile. Men arbetsgivaren tänker inte betala lön till deras familjer."