
Egentligen bryr jag mig föga om den parlamentariska politiken på den här nivån. Som jag tidigare sagt är det snarare olika grader av populism och retorik än faktisk vilja att diskutera hur ett samhälle skall fungera till största gagn för så många som möjligt. Jag röstar plikttroget på Vänsterpartiet kommunalt och tvekar gång efter gång över värdet att överhuvudtaget rösta i riksdagsvalet och EU-valen.
Det ska sägas att jag ovilligt skriver om Sverigedemokraterna eller andra fascistiska och semifascistiska partier och rörelser i största allmänhet. Grunden till det är att jag inte ser dessa partier (och organisationer) som ett politiskt hot i sig, då de i största allmänhet är populister och konspirationsteoretiker utan någon större teoretisk grund vilket gör att de åstadkommer i princip ingenting när de väl får reell makt. Dessa partiers storlek (de är i allmänhet relativt politiskt obetydliga) gör att det största hot de utgör är genom att understödja borgerliga reformer och därmed underlätta kapitalismens utsugande på arbetarklassens bekostnad. Detta ser vi idag över hela Sverige i kommunpolitiken. Det hot som utgörs ligger snarare i diskussionen om Sverigedemokraterna än i partiets egna politiska förmåga. Jag menar alltså att diskussionen om ett marginaliserat semifascistiskt parti sker i en sådan omfattning att själva diskussionen förstorar upp dessa frågor till att bli större och av högre betydelse än de egentligen är. På så sätt gör själva diskussionen också att politiken anpassar sig efter en opinion i specifika frågor som egentligen inte existerar i verkligheten. Detta bidrar även vi inom arbetarrörelsen (och “vänstern”) till när vi ger SD utrymme genom att ständigt tala om dem, även i negativa termer som i detta inlägg.
Jag ska därför försöka att nämna både Sverigedemokraterna och annan fascism väldigt lite på den här bloggen. Det finns betydligt intressantare saker att skriva om som förtjänar det här utrymmet och tiden det tar att författa ett sakligt inlägg. Jag ska dock, som ni märker, göra ett undantag här eftersom precis den här frågan inte riktigt kunnat lämna min skalle den senaste veckan.
Det handlar alltså om Sverigedemokraternas nationella skuggbudget. Varje år lägger den sittande regeringen alltså en budget att arbeta efter där man avsätter pengar för olika politiska ändamål utifrån de skatteintäkter som finns. Oppositionspartier skriver då en så kallad skuggbudget baserad på samma grundsiffror men med alternativa förslag för att väljarna och analytiker så väl som möjligt ska kunna analysera hur t ex en “rödgrön” politik eller en, i detta fallet – Sverigedemokratisk – skulle se ut om de var i regeringsställning just nu. De partier som sitter i riksdagen har institutioner till sitt förfogande för att reglera sina beräkningar så de verkligen stämmer, något som partier utanför riksdagen inte har tillgång till vilket ska nämnas i detta sammanhang.
Sverigedemokraterna har dock, för första gången, påtat ihop en egen skuggbudget som ger en del insyn i hur de skulle arbeta om de faktiskt fick reell makt, något jag fortfarande är övertygad om att de inte kommer få i någon större utsträckning den närmsta tiden. Partiet har två huvudpunkter, väl efter förväntan, i sin budget och dessa är A) invandringen, & B) biståndet. Så här beskriver man den besparing man vill göra: “Under treårsperioden 2010-2013 ska 78 miljarder sparas på att asyl- och anhöriginvandringen till Sverige minskas med 90 procent.” och “Den andra stora besparingsposten är biståndet ska under perioden 2010-2012 minska med 29,5 miljarder kronor.”. De sparade utgifterna i dessa beräkningar ska gå till skattesänkningar för pensionärer och utökade resurser till fängelser och polis, t ex vill man göra livstidsstraff till just “livstid”. Alltså att du aldrig kommer ut igen.
I mina ögon är det här tämligen korkade åtgärder från ett parti med grundåsikten att “den svenska asylpolitiken har havererat”. Det finns nämligen ingenting som säger att invandringen i sig skulle minska för att man stryper rätten till medborgarskap. Ett europeiskt exempel på detta är Italien där man idag driver en liknande politisk linje men trots det har en relativt hög andel invandring. Den väsentliga skillnaden är att man idag har lika många som invandrar men att dessa istället tvingas leva som papperslösa, alltså helt icke-integrerade utan tillgång till språkkurser, sjukvård, vita arbeten osv. Om man anser att själva integrationen har havererat är det förhållandevis idiotiskt att just strypa pengar till åtgärder som integrerar människor, till exempel bra SFI-utbildning (Svenska för invandrare) och så vidare. Den väsentliga skillnaden med den politik SD förespråkar i sin skuggbudget blir antagligen att vi har en ännu större andel invandrare som lever papperslösa, arbetar svart (förlorade skatteintäkter), tvingas till kriminalitet (pga att de inte får rätt till t ex A-kassa och sociala system) och liknande. Alltså ett samhälle med en tydligt splittrad arbetarklass med en stor andel extremt prekära som lever helt frånskilda liv i samma länder, städer och bostadsområden från den övriga arbetarklassen.
Nedskärningen i biståndet är i mina ögon en ännu större gåta om man är en kritiker av invandringen som sådan. Detta används ju i relativt stor mån till att bygga upp infrastruktur och skaffa förnödenheter till länder där krig eller svår svält förekommer och torde vara det, inom kapitalismen, mest effektiva medlet för att få folk att just stanna i sina “hemländer” även om det, som alla kapitalistiska lösningar, inte hjälper speciellt långt. Att västerländska länder skär ner sitt bistånd borde därmed öka flyktingströmmar till Europa (och således även till Sverige). Vi får anta att Sverigedemokraterna i sin drömvärld tänker sig så pass slutna gränser att inga människor någonsin kommer ta sig igenom och att man därmed löser problemet med sina budgetförslag. I mina ögon är det otroligt naivt och saknar helt täckning även med det “fort Europa” som idag byggs med extrema gränskontroller kring speciellt de sydeuropeiska gränserna.
Krig har i stor väsentlighet sin grund i ekonomiska frågor med viss täckning av religion och liknande. Det är ett naturligt tillstånd i en kapitalistisk värld med ständigt beroende av vinstmaximering vilket skapar behov av nya odlingsytor, nya resurser till olja och andra naturresurser och så vidare. Kostnader för krigsflyktingar kan därför bara ses i relation till andra delar av det ekonomiska system som tvingar människor att fly. Svensk vapenhandel t ex ger enorma skatteintäkter på bekostnad av civila som sedan tvingas fly. Därför blir också Sverigedemokraternas politik inkonsekvent och populistisk i diskussioner om flyktingar, invandringens orsak och (eventuella) omkostnad och så vidare.
Att bemöta Sverigedemokraterna är att bygga en arbetarrörelse med klassgemenskap som värnar om arbetarklassens intressen. Anledningen till att partiet växer är komplext och ger nog flera svar men det ska sägas att det är troligt att Sverigedemokraterna, precis som Moderaterna, växer på Socialdemokraternas haveri i förtroendet att politiskt tillgodose arbetarklassens behov. Väljarna är ju trots allt, till stor del, arbetare som tidigare röstat på Socialdemokraterna och rört sig inom Socialdemokratins institutioner. Partier är ju till exempel som störst i traditionella arbetarekommuner (se: Landskrona) där industrin avvecklats och därmed skapat hög arbetslöshet med tillhörande sociala problem. Att Socialdemokraternas maktfullkomlighet efter årtionden som stadsbärande parti skapat ett missförtroende som nu kanaliseras upp av populistiska högerpartier (Moderaterna som “det nya arbetarpartiet” och SD:s snack om “folkhemmet”) måste bemötas genom att vi bygger en ny arbetarrörelse som kan återta initiativet och därmed få tillit att föra arbetarnas kamp på arbetarnas villkor. På vägen dit är förmodligen, tyvärr, det bästa sättet att bemöta Sverigedemokraterna att inte ge dem en större roll än de egentligen innehar. Samma sak gäller självfallet andra semifascistiska och fascistiska partier och organisationer som anspelar på samma “folkhemstanke” och därmed splittrar arbetarklassen efter etnicitet och än mer underlättar högerpolitiken och nyliberalismens offensiv.
——————————————————————————————————
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Varför de israeliska soldaterna angreps och avväpnades, cappuccinosocialist skriver Kära haverister!, luklof skriver SvD fortsätter sitt korståg, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Israels propagandalögner angående Ship to Gaza-massakern
För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.